Detta är Ozzy. Vår första iller som tog över vårt hem i februari 1998. Han var 8 månader och visade sig vara en virvelvind och nafsade en hel del.
Trots att han provade vårt tålamod gav vi inte upp, nej vi till och med skaffade en till iller (Obelix). Efter flera månader lugnade Ozzy dock ned sig och vi började riktigt njuta av livet med illrar. Även då han var fyra år var han fortfarande lika aktiv när han är på lekhumör.
I början av 2002 var Ozzy trött väldig ofta. Vi tog honom till veterinären i slutet av februari och ett extremt lågt blodsockervärde kunde konstateras. Precis som Obelix hade han insulinom, han hade bara inte visat symptom lika tidigt som Obelix. Trots omedelbar medicinering dog han fyra dagar senare. Vi saknar honom enormt.
 |
Det här är den första bild vi tog på Ozzy. Han älskade sin stora tygboll med en bjällra inuti. |
 |
När han var trött var han en riktig kelgris som gärna klättrade upp i
knät på mig för att kela eller för en tupplur. Han följde mig ibland som en hund,
speciellt när jag bar på något - det kunde ju vara ätbart, och jag kunde ju tappa
det... Han hade väldigt långa framtänder, till och med för att vara en iller, men på en av dem hade tyvärr toppen brutits av. Det är inte helt ovanligt. |
 |
Ozzy var den mest nyfikna och påhittiga av gänget. Han var inte fullt
så envis som Obelix, men var duktig på att öppna lådor, rulla runt, och göra andra
trick... :) Han nafsades mycket sällan efter första året, bara när han var utomhus, då kunde han bli väldigt upphetsad och glad, eller om han blev hindrad då han var på väg någonstans han inte fick vara. Då blev han irriterad. Han var smart, han visste när han varit dum - efteråt... |
|
Det är härligt att gräva i fuktig jord. Att nosen blir smutsig är bara positivt. |
 |
Här är den lille kelgrisen i 'mammas' famn. Han verkar ha det riktigt mysigt. :) |
Author Camilla Englund. Last updated March 2003.